OSYSTEM Fibre Channel mot iSCSI
Fibre Channel är en fullfjädrad nätverksstandard även om den mest används som ersättning för SCSI i lagringsnät. Standarden är relativt stor och i likhet med Ethernet finns många överföringstekniker: allt från elektrisk på tvinnad partråd till optisk på singelmodfiber. Flera hastigheter finns specificerade men allt utom en gigabit per sekund är mycket ovanligt.
Någon kanske undrar varför det heter »Fibre» och inte »fiber». Enligt uppgift beror det på ett missriktat försök att »avassociera» standarden från optiska fiber och istället antyda att koppar gick att använda.
Med balanserad kopparkabel är maximalt avstånd 30 meter, med billig multimodfiber 500 meter och med singelmodfiber och infraröd laser 10 kilometer.
De många överföringsteknikerna och mediatyperna ställer till problem för den som vill införa Fibre Channel. Det är nödvändigt att välja en eller maximalt två tekniker och hålla sig till dem.
Många av produkterna levereras med mediaoberoende gränssnitt för GLM (Gigabit Linking Module), men en del levereras fortfarande med fasta transceivrar. Med GLM är livet mycket enklare: Man pluggar in en transceiver för vald överföringsteknik i kortet eller navet. Ett nav med GLM kan till exempel förses med flera multimod-GLM för korta avstånd och en singelmod-GLM för fjärrbrygga.
Tre nätverksstrukturer finns: punkt-till-punkt, växlad samt buss (arbitrated loop). I likhet med Ethernet används nav för att koppla samman nätnoder på en buss och naven kan sedan kopplas till växlar som i sin tur kan vara kopplade till andra växlar eller stamnät. Med dagens höga datahastigheter på skivminnen är det bara växlade strukturer som är aktuella.
Flera protokoll går att använda ovanpå Fibre Channel, bland annat SCSI, HIPPI, IP och IBMs ESCON-protokoll. Vanligast i lagringsnät är SCSI-3 som direkt hanterar både bandstationer och skivminnen.
ISCSI på Ethernet finns idag enbart för Gigabit Ethernet, med kopparkabel eller multimodfiber. Den vanligaste kontakttypen för fiber verkar vara MTRJJ. Om man inte redan har kabelstammar med fiber är det nästan alltid billigare och enklare att använda vanlig kopparkabel med modularkontakter som klarar upp till 100 meter mellan enhet och nav. Vill man ha längre sträckor är det enkelt att koppla in växlar, förbundna med fiber.
Ethernet garanterar inte, i motsats till Fibre Channel, att paket kommer fram. Därför använder ISCSI transportprotokollet TCP för just detta ändamål.
Både TCP och IP är - i förhållande till Fibre Channel - processorkrävande protokoll. Därför krävs mer kraft på iSCSI-kort. I princip kan ett vanligt operativsystem hantera iSCSI självt i programvara, men det blir för långsamt för krävande tillämpningar.
Genom att ansluta varje lagrings- och serverenhet till två växlar får man redundans och feltolerans i Ethernet. Växlarna kopplas sedan samman i någon form av ring.
För att få upp hastigheten erbjuder de flesta Ethernetväxlar länkaggregering (trunking): Flera gigabitkanaler kopplas ihop till en virtuell förbindelse. På så vis får man högre hastighet utan att ny teknik behöver användas.
Text : Ola Sigurdson