Rent slöseri att inte använda grafiska terminaler

Grafiska terminaler har funnits länge, främst i Unixvärlden. Med terminaler körs alla tillämpningar på en eller flera centrala servrar. Terminalens uppgift är att visa grafiken - fönster, text och bilder - från tillämpningarna samt att vidarebefordra tangenttryck och musrörelser till servern.

Både Windows 2000 och Office 2000 är avpassade för att köras tillsammans med terminaler i fleranvändarsystem. Till Unix finns det både trevliga grafiska gränssnitt som KDE och användbara kontorspaket från bland annat Sun.

Halva priset - minst

Administrationen blir enklare med terminalsystem och kostnaden därmed lägre. Hur mycket billigare det blir beror på organisation och tilllämpningar. Studier visar på besparingar mellan 50 och 90 procent jämfört med fristående datorer.

Med hundra användare försedda med vanliga persondatorer måste de systemansvariga hålla reda på varenda dator. Med en terminallösning installeras program, skrivare och inställningar en enda gång på servern. Användarna får sedan var sin terminal som kräver ett minimum av inställningar. I de flesta fall skickas alla nödvändiga inställningar helt via DHCP (Dynamic Host Configuration Protocol) och inget måste ändras i själva terminalen.

Slutar en terminal att fungera är det bara att kasta burken och stoppa i en ny varefter man kan fortsätta arbeta med samma miljö och program som tidigare. Jämför med att installera en ny persondator där först operativet måste konfigureras, alla program installeras, felrättningarna läggas till, alla skrivarinställningar göras och så vidare.

Flera av lösningarna tillåter också så kallad »skuggning», där administratören kan koppla sig till samma session som en användare och se exakt vad användaren gör med de öppnade programmen. Tjänster för centraliserad hjälp och användarstöd blir flera gånger effektivare på så vis.

Ytterligar en fördel med terminaler är att användarna blir oberoende av en viss stationär dator. Beroende på hur arbetet är organiserat kan det vara en stor fördel: Någon som jobbar på distans två dagar i veckan kan sitta med samma miljö och program hemma och på kontoret.

Säkerheten förbättras också. Istället för att använda lösningar med krypterade virtuella lokalnät eller avancerade proxybrandväggar kan nätadminstratören välja att bara släppa in terminaltrafik. Den håller sig normalt på en eller ett par väldefinierade portar och kan i de flesta fall enkelt krypteras utan externa lösningar.

Sist men inte minst är terminalerna helt tysta eftersom de saknar både skivminne och fläktar.

Varianter av terminalteknik

Det finns några konkurrerande varianter på terminalteknik som passar olika bra beroende på miljö och tillämpningar. För att förstå skillnaderna måste man titta på de protokoll som ligger i botten och som sköter kommunikationen mellan terminal och programserver.

Tunna klienter med Javatolk, det vill säga enklare datorer som kan köra Javaprogram och en webbläsare, kan passa för enfunktionsterminaler. Många exempel kan ges, bland annat lagerhantering och webb- och bankterminaler. För generellt bruk passar de dock inte. Java är idag för långsamt för vanliga kontorsprogram. Java utvecklas snabbt vilket är ett problem för administratören som måste hålla reda på vilken version som finns i klientdatorn. Det strider mot grundidén som ju är att minimera administrationen.

Först bland de använbara terminalprotokollen finns den gamla trotjänaren X. Fönstersystem X är ett nätverksoberoende protokoll för att hantera fönstertillämpningar. Det har länge använts för att koppla terminaler till Unix och VMS men har inte fått spridning utanför dessa operativ.

X är - som brukligt i Unixvärlden - ytterst flexibelt: Användaren kan till exempel samtidigt jobba med program som körs på olika servrar; finns det maskinvara för 3D-grafik i terminalen kan X använda den; resurser som typsnitt kan lagras centralt för alla terminaler och så vidare. Sammantaget gör det att terminaler baserade på X kan användas för nästan alla tillämpningar från ren sifferinmatning till CAD.

Priset som betalas är att X är ett pratigt protokoll som kräver mycket bandbredd. Det finns speciallösningar för att komprimera protokollet så att det fungerar över uppringda förbindelser, men X trivs bäst på nät med minst en megabit per sekund och användare. Protokollet i sig hanterar heller inte multimediadata.

I Windowsvärlden används istället Citrix ICA-protokoll (Independent Computing Architecture) eller Microsofts RDP (Remote Desktop Protocoll) som är mycket effektivare protokoll än X.

Att ICA och RDP funkar bättre vid låg bandbredd beror på att de protokollen är slugare: Nästan ingen rå grafik skickas, utan det är kommandon i stil med »Rita fönster 100x50» som sänds. Dessutom används avancerad komprimering och cachelagring av ofta använda typsnitt och bilder på klienten. Resultatet blir att det faktiskt går att arbeta väl med enklare tillämpningar som Word och Excel även på uppringda modemförbindelser.

För uppringda förbindelser eller i övrigt allt som inte kan kallas bredband är det alltså bara ICA eller RDP-lösningar som är praktiskt användbara. X börjar fungera vid några hundra kilobit, VNC vid en megabit och Sunray vid 10 Mbit/s (Sun rekommenderar 100 Mbit/s).

ICA är nätverksoberoende och kan användas ovanpå i princip vad som helst, från direktansluten seriekabel till IPX och IP. RDP fungerar bara med IP. ICA har dessutom ett par andra fördelar, det klarar exempelvis ljud om bandbredden tillåter. Ytterligare fördel till ICA är att det finns ICA-klienter för nästan alla grafiska operativ inklusive Linux och MacOS.

Fungerar inte som grafikstation

Windowsterminaler är begränsade till 256 färger, vilket för de flesta tillämpningar mest är ett estetiskt problem: fullfärgsbilder som exempelvis foton rastreras till 256 färger vilket gör att bilderna ser korniga ut. Det gör att det inte går att arbeta professionellt med grafik. Glöm alltså fotoredigering eller layoutande.

Anledningen till att ICA och RDP storknar när stora bilder ska skickas är att bilderna inte kan skickas som kommandon utan måste skickas bildpunkt för bildpunkt. Video är helt uteslutet och även större foton går långsamt. Används ett 100 Mbit/s nät är dock bilder normalt inget problem.

En intressant nyhet är att Citrix har utlovat servrar med ICA även för Solaris.

Suns lösning bygger på idéer utvecklade vid bland annat AT&Ts forskningslaboratorium i England.

Det Sun använder är egentligen inte ett terminalprotokoll. Principen är istället att klienten inte ska innehålla något mer än en bildminne och IP-programvara. All grafik ritas på servern och dumpas direkt, bildpunkt för bildpunkt i terminalens minne.

Fördelen är att själva terminalprogrammet blir mycket enkelt. Det behöver i princip bara förstå IP och kunna rita på en skärm. Nackdelen är att det krävs snabba nät för att överföra all grafik, minst 100 Mbit/s växlat för Sunray 1.

VNC (Virtual Network Computer) från AT&T är gör-det-själv-motsvarigheten till Sunray. Det är ett gratis programpaket som består av en serverdel som körs på Unix och en uppsättning klienter för olika miljöer. Java, de flesta Unixar och Windows 32 stöds fullt ut, medan övriga klienter har begränsad funktion. En begränsad server finns även för Windows NT.

Räcker med webbläsare

I likhet med Sunray krävs snabba nät och servrar för att få full funktion som grafisk terminal. Men VNC har även möjligheter till kompression vilket gör att programmet fungerar hjälpligt även över långsamma förbindelser. Det finns dock inga som helst möjligheter att arbeta med exempelvis en presentation över ett 28,8-modem.

Med lite trimning fungerar det flesta tillämpningar över ISDN med 128 kbit/s.

Ytterligare en bonus med VNC är att det finns en Javaklient som kan köras i de flesta webbläsare. Det räcker alltså med Internet Explorer eller Netscape för att i nödfall komma åt skrivbordsmiljön från valfri dator.

Nackdelarna är att de olika användarnas skrivbord inte identifieras med namn utan med nummer. Det finns heller inga funktioner för central administration eller lastdelning. Ljud - utom ett enkelt »pling» - saknas också.

Sunray 1

AT&T forskningslabb i England har byggt VNC-terminalerna så att de på någon meters håll kan identifiera användarna. Det räcker alltså med att gå fram till en godtycklig skärm för att få upp sitt skrivbord och med alla program igång.

Riktigt lika smidig är inte Suns lösning. Den arbetar med smartkort som måste stoppas in i terminalen för hand. Men det är ändå en mycket säker och finurlig lösning: går du på lunch är det bara att ta ut kortet och ditt skrivbord är låst. Vill du arbeta vid på annan plats är det bara ta med kortet och stoppa in terminalen där för att få fram ditt skrivbord på skärmen.

En annan fördel är att Sunray klarar in- och uppspelning av enklare video och ljud. Fullskärmstelevision klarar den inte men enklare instruktionsvideo eller videokonferenser går bra.

Suns lösning är dock nyutvecklad och har ett par allvarliga brister.

Främsta problemet är kanske att det faktiskt krävs Solaris på Sparc-servrar. Användargränssnittet CDE i Solaris är ljusår från Windows och bra mycket sämre än de fria Unixarnas KDE och Gnome. Dessutom levereras inte någon vettig webbläsare med Solaris 7. För enfunktionslösningar är detta ett mindre problem, men för allmänt kontorsbruk är CDE rent dåligt.

En Sparc-servrar är avsevärt dyrare i inköp än motsvarande med Intelprocessorer. Ska användarna dessutom använda Windowsprogram måste en extra Windowsserver med Citrix Metaframe köpas till.

Sedan går det i och för sig alldeles utmärkt att ha Windowsprogram på skrivbordet.

En annan allvarlig nackdel med Sunray i nuvarande form är att den kräver en egen helt reserverad Ethernetväxel. Sun stödjer till exempel inte konfigurationer med virtuella nät (VLAN) och klienter utspridda i ett hus. Det begränsar användningen högst avservärt. Och uppringda förbindelser eller fjärrlänkar är bara att glömma.

Dessutom fanns lite småfel som vi upptäckte i testet. Sun tillhandahöll en stor platt artontumsskärm som klarade upplösningen 1280x1024. Tyvärr lyckades vi aldrig ställa in Sunray för skärmen, utan en del av bilden var hela tiden suddig. Däremot fungerade skärmen alldeles utmärkt med Compaq och NCD-klienterna och visade mycket skarp och tydlig bild, varför problemet torde ligga i Sunray.

För enfunktionslösningar på mindre arbetsplatser är Sunray en attraktiv lösning idag, framför allt om ljud och video behövs. Om Sun får bort begränsningarna i nätverksstruktur och får ett bättre användargränssnitt i Solaris kan nästa version vara värd en utvärdering även för allmänt kontorsbruk. Eller varför inte flytta serverprogrammet till Linux?

Pris mellan 5000 och 6000 kronor utan moms och skärm. Serverprogram tillkommer.

Compaq T1000

Compaq marknadsför Wyses terminal under eget namn. T1000 är en typisk representant för Windowsterminaler. En mindre vertikal låda innehåller grafik, två USB-portar, två serieportar samt tangentbord- och musanslutning. T1000 har också en PCCard-anslutning för exempelvis modem eller ISDN.

Operativsystemet är Windows CE och terminalen klarar både ICA och RDP. Om inte central programvara används för administration måste två inställningar göras av användaren: vilken typ av tangentbord som är anslutet samt vilken server som ska användas.

Den allvarligaste begränsningen är grafiken som bara klarar 1280x1024 i 60 Hz. Det är för lite för stora skärmar. Mindre viktiga brister är att USB-mus och tangentbord inte fungerar samt att det saknas digital utgång för platt skärm. Vill man ha ljud måste Citrix ICA-program installeras på servern.

Pris mellan 5000 och 6000 kronor utan moms och skärm.

NCD Thinstar 400

NCD har länge sysslat med grafikterminaler och det märks.

Till det yttre skiljer sig Thinstar 400 väldigt lite från Compaq T1000. Istället för PCCard har den egen expansionsplats, kanske avsedd för framtida anslutning av platta skärmar.

Styrkan ligger istället i tilläggsprogrammen. Med NCDs programpaket klarar RDP att använda ljud och serieportar på terminalen. Det är också utlovat tillägsprogram för att använda burken som X-terminal och det finns program för att hantera lastdelning och annan fjärrkonfigurering på servern.

Bra är också att Thinstar 400 klarar 1600x1200 på skärmen utan flimmer.

Vi utser NCD till klar testvinnare.

 

IBM skulle varit med i testet men kunde av logistikskäl inte deltaga.

 

  (20000309)