Videokonferens fungerar men tung standard bromsar

Ljud och bild är viktigt för kommunikationen. Men minst lika viktigt är programdelning, det vill säga möjligeten att dela program och dokumentfönster för deltagarna. Hur det ska gå till anges i standarden T.120.

En stor fördel är att Microsoft tillhandahåller programmet Netmeeting tillsammans med flera av sina operativ och webbläsare. Det gör att de flesta Windows-datorer klarar konferenser med ett minimum av installationer och konfigurering. Att programmen är standardbaserade gör det också möjligt att till exempel dela program mellan Unix- och Windowsmiljö.

För att få möjlighet till bild och ljud räcker det oftast med att komplettera datorn med headset, kamera och videofångstkort. Visserligen går det att klara sig utan headset och istället använda datorns högtalare och mikrofon, men det avrådes bestämt. Med headset blir ljudkvaliteten flera gånger bättre och motparten slipper störande ekon eller i värsta fall rundgång.

I skrivande stund fås bäst kvalitet till rimligt pris med analoga kameror och separat instickskort för videofångst. De ger dessutom fördelen att kunna koppla in vilken videokälla som helst, exempelvis stativmonterad videokamera eller videobandspelare.

De heldigitala kamerorna har framtiden för sig, men bra dylika är än så länge för dyra. I nödfall eller för bärbarbara datorer fungerar även digitala kameror med sämre prestanda anslutna till USB eller parallellporten.

För att en videobild ska kunna skickas över nätet måste den komprimeras. En vanlig tevebild tar ungefär 200 Mbit/s okomprimerad, vilket är för mycket för de flesta nät.

För videokonferens används en fjärdedel av bildstorleken i kombination med kraftig komprimering med rörelsekompensation och färre bilder per sekund. Komprimeringen anpassar sig efter hur mycket personen i bild rör sig. Ju mindre rörelse desto skarpare bild.

Ljudet komprimeras också, men inte lika mycket. Det brukar bli ungefär samma kvalitet som i en GSM-telefon. Om bandbredd inte är ett problem kan ljudkompressionen stängas av och då blir det samma kvalitet som en vanlig telefon.

För att få användbar videokvalitet krävs runt 128 kbit/s bandbredd i duplex, men då blir bilden suddig vid rörelser som exempelvis huvudskakning. Vid lägre bandbredd är det bättre att stänga av video och bara köra tal plus programdelning.

Bättre upplevelse av video fås vid runt 0,5 Mbit/s och användare. Det finns även dyrare lösningar som med speciella kretsar för komprimering kan ge kvalitet jämförbar med teve vid 5 Mbit/s.

Olika tillverkares program skiljer sig också relativt mycket i hur väl de komprimerar och spelar upp video vid olika bandbredd även om de använder samma videostandard. Det kan därför löna sig att jämföra produkter vid några olika inställda hastigheter för att hitta den produkt som passar bäst.

Vad gäller säkerhet så är den överlag dålig. Persondatorerna är inte snabba nog att både kryptera och komprimera video, varför trafiken kan avlyssnas. För att få kryptering måste en fristående maskin användas.

Priset för en klient varierar från cirka tusen kronor för enbart USB-kamera, headset och Netmeeting (gratis med Windows) till mellan fem och tiotusen kronor för instickskort med flera kameraingångar och specialanpassad programvara.

Prioritera hela vägen

För själva nätverket så är det viktigt att trafiken med tal och video prioriteras genom hela nätverket. Annars blir det störningar. Hur prioriteringen ska lösas beror av nätstruktur.

Som exempel kan det betyda att Ethernetpaket etiketteras enlig 802.1p med hög prioritet redan i datorn, får företräde genom växlarna till en router där det identifieras med Real Time Protocol (RTP) för IP och skickas i gräddfilen. I normalfallet idag krävs ny programvara och/eller konfigurering i alla inblandade maskiner.

Men program och kameror räcker inte för att lyckas med videokonferens. Viktigt är också att införandet av videoutrustning förankras hos de som ska använda det. För det första måste personerna vara övertygande om fördelarna och för det andra måste de ta sig tid till att bli förtrogna med systemet. Annars kommer inte systemet att utnyttjas: Härom månaden satt jag bredvid en chef på ett större sydsvenskt företag på väg till ett möte i USA. Han förklarade anledningen till resan så här:

- Jo, visst har vi ett videorum, men det är för klyddigt att använda. Dessutom är det svårare att ljuga mig rätt upp i ansiktet.

Det standardramverk som används i nästa alla produkter idag heter H.323. Standarderna i H.32x-serien har utvecklats av Internationella Telekom Unionen (ITU). Med all rätt har standarderna kritiserats för att vara stora, otympliga och överdrivet komplicerade. Kritiken kommer främst från Internet Engineering Task Force med anhängare.

Säljare ej användare

De menar att deras protokoll är bättre, renare och mer lämpade för Internettrafik eftersom de inte bär på allt bagage från telenätets signalering. Och visst finns det utrymmer för förbättringar. Ett slående exempel på hur illa det fungerar i praktiken fick jag häromveckan. Jag diskuterade köp av H.323-program med två tillverkare, Picturetel och Data Connection, och förslog naturligtvis att vi skulle prata över H.323.

- Nja, nej vår nätverkstruktur klarar nog inte det, kan vi inte köra ISDN? undrade Picturetel i Sverige.

- Hm, det går nog inte för vår centrala brandvägg ställer till det, ursäktade sig Data Connection med.

När inte ens de som tillverkar H.323-lösningar har sett till att det fungerar mot omvärlden är det svårt att förstå hur andra företag ska kunna ta till sig standarden.

Nu ska i ärlighetens namn sägas att det faktiskt inte är speciellt svårt att få H.323 att fungera över Internet: Det som kan ställa till problem är brandväggar med proxyservrar som därför bör undvikas, alternativt måste en H.323-specifik proxy installeras. Att en vanlig proxyservrer inte förstår H.323 beror på att protokollet använder både TCP och UDP på flera olika portar.

Ytterligare ett problem är att de flesta program för H.323 inte klarar flerpartskonferenser av sig själva. I likhet med vanliga telefoner är de gjorda för punkt-till-punkt uppkopplingar. För att koppla samman fler än två deltagare krävs en konferensserver som distribuerar och/eller blandar tal och bild för alla deltagare. En sådan server är relativt dyr. För hundratusen kronor fås programvara som körs på en vanlig Intel-server och hanterar runt tio användare. Uppåt finns i princip ingen begränsning, fristående maskiner med egen processor kostar från trehundratusen kronor och upp.

Kommer det en bra och billig produkt i stil med Netmeeting men istället baserad på IETFs protokoll, kommer antagligen H.323 att dö ut på sikt. Idag är det tyvärr bästa alternativet för konferens.

  (19991125)