Klantiga VDar sitter löst när Linux visar vägen

(99-01)

<#Bild1#>

Linux är idag enligt flera oberoende rapporter det snabbast växande serveroperativet, Windows NT inräknat. Detta trots att Linux i flera avseenden är den sämsta Unixen på marknaden vad gäller funktioner, säkerhet och administrationsverktyg. Till och med huvudkonkurrenten bland gratisoperativen - FreeBSD - har en bättre arkitektur.

Detta beror bara på en enda sak: Inkompetent ledning av de gamla Unix-leverantörerna. Hade marknadsföring och teknisk utveckling skötts på rätt sätt från början hade det idag överhuvudtaget inte funnits några alternativ till Unix för skrivbordsdatorer och servrar.

Vad var det då som gick snett?

Redan 1984 då BSD 4.2 (Berkeley Systems Distribution) släpptes fanns de flesta funktioner som ett modernt nätoperativ behöver. Så är till exempel programgränssnittet för TCP/IP i nästan alla operativ idag hämtat från BSD. Hade leverantörerna paketerat billiga och enkla lösningar med gemensam källkod redan då hade varken Netware, NT eller OS2 funnits idag.

Istället såg man ner på billiga persondatorer och sa:

- Persondatornät är inte intressanta, det går inte att köra några seriösa tillämpningar där.

Stor energi ägnades emellertid åt att gadda ihop sig och bevaka revir. 1987 slog sig AT&T och Sun samman för att göra en gemensam Unixspecifikation, vilket fick till följd att övriga tillverkare startade OSF (Open Software Foundation, ej att förväxla med Free Software Foundation) för att göra sin egen Unix-variant.

Slutresultatet blev att OSF självdog. En del hävdar till och med att det aldrig var meningen att OSF skulle lyckas, målet var bara att utså förvirring (Fear, Uncertainty and Doubt) bland konkurrenterna, vilket sannerligen lyckades bra. Till och med för bra, eftersom kunderna började tvivla på Unix och såg sig om efter andra lösningar. Suns satsning var heller inte lyckad, företaget övergav sin gamla beprövade BSD-arkitektur i SunOS och gick över till System V i Solaris, till förfång för programutvecklare och systemadministratörer.

De försök som till sist gjordes för att standardisera och göra operativen kompatibla gjordes försent och halvhjärtat. Ta till exempel grafikbiblioteket Motif som skulle efterlikna Windows 3.1 och ge Unixprogrammen ett gemensamt grafiskt gränssnitt. Efter många års utveckling ligger det fortfarande långt efter Windows och innehåller uppskattningsvis lika mycket fel. Dessutom är den vanligaste grafiska miljön CDE (Common Desktop Environment) byggd med en gammal version av Motif, utan att utnyttja de senaste funktionerna.

Hur resonerade då cheferna och strategerna?

Leverantörer som HP, Sun, Digital Equipment och Silicon Graphics gjorde i stort sett samma fel: Istället för att se till att ta marknadsandelar genom lågt pris och sinsemellan kompatibla program har företagen försökt låsa sina kunder till maskin- och tillverkarspecifika lösningar med högt pris. På så vis har man kunna slå sig till ro med höga vinstmarginaler. Och visst har det fungerat ett tag, men nu har man problem. Även om servermarknaden fortfarande går någorlunda bra så domineras de nya arbetsstationerna av Windows NT. Anledningen? NT har lågt pris, gott om program och det fungerar på standardmaskiner från många tillverkare.

Så har till exempel Silicon Graphics stadigt sett marknadsandelarna dala för sina grafiska datorer med Irix. Nu har man bitit i det sura äpplet och börjat sälja NT-maskiner med Intel för att överleva på marknaden, trots att NT-maskinerna både maskin- och programtekniskt är avsevärt sämre än Irix-datorerna.

Dessutom brydde sig Unix-tillverkarna mycket lite om användarnas behov. Det räckte med att ingenjören kunde köra programmen för Cad och simulering. För att skriva text eller rita diagram fick användaren snällt gå bort till närmsta Mac och sätta sig där. Och att enkelt kopiera filer till diskett var inte att tänka på.

Till och med idag 1999 är Solaris - den ledande kommersiella Unixen - bökig och svåranvänd. För att få ett system som är smidigt att arbeta med måste man byta ut två centrala komponenter: Det grafiska gränssnittet mot KDE och kommandotolken mot Bash (Bourne Again Shell). Solaris är dessutom stort och svullet och därmed mycket långsammare än exempelvis Linux på Suns egna maskiner.

Vem bryr sig då - förutom Unix-leverantörernas aktieägare?

Jo, alla vi som vill ha ett stabilt operativ som samtidigt är enkelt och kraftfullt att använda utan att vara låst till en viss leverantör eller datorarkitektur. Som tur är sätter Linux i första hand och FreeBSD i andra hand press på Unix-leverantörerna. De visar att det går att sälja och marknadsföra Unix och öppna system med oerhörd framgång.

När väl ledningsgrupperna på Sun med flera tänkt om (och de som inte kan tänka om har sparkats) kanske vi till slut kan få lättanvända, kraftfulla och kompatibla operativ som inte låser oss till någon speciell tillverkare eller processorfamilj.

Fotnot: Unix är ett registrerat varumärke. I artikeln används Unix om alla mer eller mindre kompatibla operativ.

För mer historia, se:

www.opengroup.org, www.linux.org, www.bsd.org

Text : Ola Sigurdson