Hårda krav på operatören ger företag användbarInternet över ISDN

(98-17) ISDN (Integrated Services Digital Network) är fortfarande det bästa och mest flexibla alternativet för mindre företags telekommunikation. Men det gäller att ha en operatör i andra änden av kabeln som förstår behoven.

Om man till exempel väljer en ISDN-primäranslutning med 30 kanaler har man nära 2 Mbit/s att fördela på olika tillämpningar efter behov. Mindre företag kan i stället abonnera på nödvändigt antal basanslutningar med två kanaler vardera. De flesta routrar kan bunta ihop alla anslutningarna så att de fungerar som en virtuell förbindelse.

För att koppla ihop företagets telefoni- och datanät med ISDN krävs tyvärr vanligtvis två separata burkar, en telefoniväxel och en router. Det bästa vore en enda burk som hanterar allt, men även om tillverkarna pratar om integration av data och telefoni finns få färdiga lösningar att köpa. Istället får man kontrollera att växel och routerfunktionerna kan samsas om bandbredden utan att störa varandra.

I fortsättningen koncentrerar vi oss på datakommunikation, mer specifikt Internetanslutning.

Första kravet vid upphandling är priset för Internet.

Anlitas samma teleoperatör för både Internet och själva ISDN-anslutningen, ska det vara billigare att ha en ISDN-kanal uppkopplad till Internet dygnet runt en hel månad än en separat fast förbindelse. Den stora kostnaden för fast förbindelse är nämligen kabeln fram till abonnenten och för ISDN betalas det redan i ISDN-abonnemanget. Anlitas två operatörer kan man inte ställa samma krav.

Det ska heller inte vara någon uppkopplingsavgift på dataförbindelser. (Uppkopplingsavgiften är startkostnaden, sedan tillkommer avgifter per sekund.) De vanliga avgifterna på 20-40 öre per samtal hindrar ett effektivt uttnyttjande av bandbredden: Det blir helt enkelt för dyrt att snabbt koppla upp och ner kanaler efter behov. Telia klarar att sälja Internet utan uppkopplingsavgift, och det bör även andra operatörer göra.

Andra kravet är tekniken. Alla protokoll, anslutningsformer och IP-adresseringar gör detta till en svåröverskådlig djungel.

Viktigast är skillnaden mellan statisk eller dynamisk IP-adress.

Dynamisk adressering är dåligt och därför billigast. Med dynamisk adressering tilldelas en ny adress vid varje uppkoppling till Internet. Det försvårar avservärt tillämpingar som kräver en känd adress. Några exempel är videokonferenser, web- och postserver. Dessutom fungerar inte förbindelsorienterade tillämpingar som exempelvis Telnet väl med dynamisk adresser: Förbindelsen avbryts varje gång en ny adress tilldelas.

Med statisk adress går det att nå de lokala datorerna på samma adress hela tiden och servertillämpingar blir möjliga.

Normalt sett räcker en statisk IP-adress långt även om ett helt nätverk ska anslutas. Det som krävs är en proxyserver som översätter adresser mellan lokalnätet och Internet. Kallas ofta NAT (Network Address Translation). En sådan krävs för att få en bra brandvägg, så det blir ingen merkostnad. Flera IP-adresser behövs normalt sett bara om flera servrar av samma typ ska anslutas (två eller fler webservrar) eller om en proxyserver av någon anledning inte kan användas.

Ett mindre företag väljer av kostnadskäl oftast att inte ha en kanal uppkopplad hela tiden. För att kunna ha servertillämpingar krävs i så fall att uppkoppling kan initieras från Internet. Två metoder finns: Antingen kopplar operatörens router direkt upp förbindelsen, vilket kräver att operatören har särskilda debiteringsrutiner. Eller så används »call-back», operatörens router talar om abonnentens router att det finns trafik och blir sedan uppringd av den.

För själva förbindelsen används oftast PPP (Point to Point Protocol) i multilink-version.

PPP är ett ganska pratsamt protokoll, vid varje uppkoppling måste lösenord utväxlas, diverse parametrar bestämmas etcetera. Varje IP-paket som skickas kapslas sedan in i ett PPP-paket. Nackdelarna blir att uppkopplingar tar längre tid (en till tre sekunder per kanal) samt att den tillgängliga bandbredden minskar.

Fördelarna med PPP är att det klarar många sorters trafik, Ethernet-bryggning, IPX, Appletalk med flera, samt att det går att identifiera klienter med säkra lösenord.

Som alternativ till PPP går det att använda rå IP över HDLC (High-level Data Link Control). Fördelen är främst att uppkopplingar går avservärt snabbare. (Det är bara att ringa upp och börja skicka IP-paket.) Dessutom blir den effektiva bandbredden något högre. Identitetskontroll sker på telenumret, vilket i praktiken är lika säkert som lösenord. Tyvärr klarar få operatörer i Sverige IP över HDLC.

Kompressionsprotokoll för PPP finns det gott om. Det är tyvärr inte som för modem, där alla modem kan skicka komprimerade data till alla andra. Kontrollera att därför att din router och operatörens klarar samma kompression, det kan ge avsevärt bättre prestanda. Postscriptfiler brukar till exempel gå fyra gånger snabbare att överföra med kompression på.

Övrigt att tänka på är funktionerna i själva ISDN-routern. Normalt sett måste den samsas med telefonväxeln på samma linjer och kunna lämna företräde för telefonsamtal. Routern ska alltså koppla ned kanaler när det finns inkommande eller utgående samtal.

Finns det önskemål om distansarbete bör routern klara inkommande trafik från både K56flex- och V.90-modem. Att ha fristående analoga modem ger både lägre hastighet och mer komplicerad installation.

Krav för bästa Internet via ISDN

• Statisk IP-adress

• Uppkopplingstid runt en sekund

• Valfritt antal samtidiga kanaler 2-30

• Uppkoppling både från abonnent och Internet

• Router och telefonväxel som håller sams

• Lägre kostnad än fast anslutning i bandbredd per månad

• Ingen uppkopplingsavgift per samtal

• IP över HDLC (ingen PPP)

Text : Ola Sigurdson