»Sju års teknikutveckling gav sämre produkt!»

(98-11) Handdatorer - mer avancerade än fickminnen och kalendrar - har funnits i snart tio år. Men har det egentligen ur användarsynpunkt skett någon förbättring under tiden? Vi har jämfört en sju år gammal Sharp med en av de allra senaste värstingarna från HP.

<#Bild1#>

Jämförelsen utgår från att datorn används för större anteckningar, datorpost och som kalender. Vill man ha ett enklare fickminne finns det bättre produkter som till exempel Palmpilot eller det väl fungerade alternativet planeringskalender av papper.

Vid första anblicken är det inte mycket som skiljer datorerna åt. Sharpen är lite bredare och HPn är lite tjockare. Vikten är ungefär densamma och bägge är för stora för att bekvämt gå ner i en jack- eller kavajficka.

Efter start syns det tydligt vilken som är modernast. HPn har en bakgrundsbelyst skärm med 256 färger som ger en klar och tydlig bild även under dåliga ljusförhållanden. Sharpen har en skärm med nästan lika hög upplösning, men med avsevärt sämre bild på grund av äldre teknik samt brist på belysning.

Ytterligare en fördel med HPs skärm är att den är beröringskänslig. Ikoner och menyer kan väljas med pekfingret eller den medföljande plastpennan.

Men för att skriva in text måste tangentbordet faktiskt användas och där vinner Sharpen överlägset. Tangentbordet är visserligen förkrympt men är byggt med samma teknik och har ungefär samma funktioner och känsla som tangentbordet till en vanlig persondator. HPs tangentbord är av samma typ som en miniräknare och saknar till råge på allt svenska tecken. Det går visserligen att få fram de flesta europeiska tecken med olika tangentkombinationer, men det duger alls inte till att skriva löpande text.

De medföljande programmen talar inte oväntat till HPs fördel. En lättversion av Officepaketet, inklusive ett visningsprogram för Powerpoint-presentationer. Det går snabbt att starta och byta mellan program och allt fungerar ungefär som förväntat. Sharpens program å andra sidan måste navigeras med piltangenterna och det medföljande editorprogrammet klarar bara enkel textinmatning.

För praktiskt arbete duger Sharpens enklare program. Dokument på handdatorerna behöver sällan redigeras i större omfattning och tio olika typsnitt i godtycklig storlek krävs vanligtvis inte heller. Det går naturligtvis att använda de flesta gamla ordbehandlare för DOS om stavningskontroll eller mer avancerade funktioner behövs. Eftersom programmen körs från halvledarminne går det också hyfsat snabbt.

En stor fördel med Sharpdatorn är att den har parallellport, vilket gör det möjligt att skriva ut på i stort sett alla skrivare. HPn är begränsad till sin IR-port, och även om moderna HP-skrivare har IR-port finns det gott om gamla dito utan.

Serieportarna på båda maskinerna är liknande och används för att överföra data mellan handdatorerna och stationära maskiner med hjälp av medföljande programvara. HP har en muterad kontakt, en så kallad nollmodemkabel som går att direkt stoppa in i skrivbordsdatorn. För att använda modem eller skrivare, krävs en extra adapter. Sharpen har en vanlig kontakt som kräver en nollmodemadapter för att ansluta till en annan dator. En stor brist är att serieporten måste slås på och av för hand i Sharpen. Den drar nämligen för mycket ström för att vara aktiv hela tiden.

Är ens andra dator en vanlig bärbar maskin kommer HPs IR-port till sin rätt. Handdatorn kommunicerar lätt med den bärbara och man slipper allt bökande med kablar. Förutsättningen är förstås att IR-funktionerna är påslagna i bägge maskinerna.

Batterilivslängden gör att den gamla trötta Sharpen vinner på knockout. Med tre vanliga AA-batterier klarar den lätt en hel arbetsvecka med regelbunden användning. Tar batterierna slut är det dessutom bara att köpa nya i närmsta kiosk eller snabbköp. HP använder ett mycket större uppladdningsbart batteri, som i bästa fall klarar en arbetsdag. En handdator som inte klarar att vara ifrån väggkontakten mer än några timmar är tragisk och skrattretande på samma gång. Bovarna i dramat är i första hand den upplysta skärmen och i andra hand den höga klockfrekvensen i risc-processorn.

Sammanfattningsvis är gamlingen fortfarande ett fullgott arbetsredskap medan nykomlingen får ses som en leksak för teknikfantasterna.

(Och ja - det går att köra många gamla DOS-spel på Sharpdatorn.)

Text : Ola Sigurdson