Gamla PC blir som nya med X Windows

(98-06) Med X-terminaler blir nätverket flexiblare samtidigt som administrationen blir enklare. Och till på köpet används gammal beprövad teknik.

Trött på att köpa nya datorer varje år för att kunna köra de senaste grafiska tillämpningarna? Det finns ett alternativ: Gör om de gamla datorerna till grafiska X-terminaler.

En X-terminal sköter enbart den grafiska presentationen och kommunicerar över IP med en programserver (lämpligen en Unix-dator men andra alternativ finns) där själva tillämpningarna körs.

Fördelarna är många: till exempel enklare administration, ökad säkerhet, billigare maskinpark samt i stort sett obegränsade möjligheter att fördela filer och tillämpningar på olika servrar i nätet.

Nackdelarna är främst att nätverket belastas hårdare, vilket kräver mer planering från nätadministratören. Dessutom är det inte möjligt att använda program som skyfflar fram stora mängder punktgrafik på X-terminaler.

Och ja - det går att köra Mac- och Windowsprogram om programservern klarar det. Minst två varianter på tilläggsprogram finns: Suns Wabi som bara klarar Windows 3.x program och Insignia Solutions Softwindows som även klarar Windows 95-program. Men som sagt, glöm spel och fotoredigering.

För att bygga om gamla persondatorer till X-terminaler används med fördel Linux - datorteknikens motsvarighet till den schweiziska armékniven. Linux är en fullständig Unix-implementation och är dessutom litet och tillräckligt snabbt för att klämma in i en gammal dator (se rutan med systemkrav).

Även om det går att använda en standardkärna, så bör en omkonfigurerad kärna användas för att minska minneskraven. I princip ska allt skalas bort utom IP-nätverk och filsystem för NFS, ramdisk och Minix. Linuxkärnan för X-terminaler är strax under 300 kbyte stor komprimerad och laddas direkt i en följd, vilket betyder att det går relativt snabbt att starta även från diskett.

Ett så kallat bootprom är annars det bästa sättet att starta systemet på. Bootprommet installeras i den tomma sockeln på nätverkskortet och ersätter den normala systemstarten genom att hämta operativet från en server på nätverket.

Tre olika inkompatibla varianter på bootprom finns: för Novell IPX, Microsoft/IBM Netbeui och det mer generella BOOTP för IP. Det är det sistnämnda som ska användas.

Ett långsammare och mindre flexibelt alternativ är att starta från diskett. Det ger å andra sidan användaren full kontroll över hur datorn startas - på gott och ont.

I nätet behövs och en NFS-filserver som exporterar rot- och X-katalogerna till terminalerna.

Sammanfattningsvis startar X-terminalerna på följande sätt:

1. Linuxkärnan hämtas in, från diskett eller över nätet med bootprom.

2. Kärnan monterar den gemensamma rotkatalogen via NFS och kör init-programmet.

3. Init skapar en liten ramdisk för temporära filer; monterar katalogen med X-filerna; gör eventuella systemberoende inställningar; och startar till sist X.

4. X anropar närmsta programserver och ber om ett login-fönster.

Vad krävs av NFS-servern? Den ska exportera skrivskyddade filsystem med rotkatalogen för X-terminalerna samt själva X-systemet med tillhörande filer.

Totalt tar X-klienterna mindre än femtio megabyte lagringsutrymme på servern - oavsett antal klienter. Det enda som måste lagras separat per klient är nämligen en fil med information om grafikkort och bildskärm. Är man så lyckligt lottad att alla klienter har samma typ av skärm och grafik behövs inte ens det.

Programservern å sin sida ska naturligtvis kunna köra de tillämpningar som ska användas. Det finns i och för sig inget som hindrar att Linux används även i programservern. Men i de flesta fall är nog ett operativ från någon av de stora Unix-leverantörerna att föredra, främst beroende på enklare administration samt ett större utbud av färdiga program.

Prestanda beror till stor del på typ av tilllämpningar samt nätstruktur. Under förutsättning att klienterna och servern är ensamma på ett 10 Mbit/s segment så kan en vanlig Pentiumdator med Linux utan problem hantera tio klienter med kontorsprogram för ordbehandling, datorpost etc. Viktigt är att servern har tillräckligt med minne, minst 10 Mbyte per klient plus filcache.

En server med dubbla Pentium II-processorer och rejält med minne är idag antagligen det som ger bäst pris/prestanda idag. Med en 100 Mbit/s Ethernetväxel mellan servern och klienterna kan en sådan dator hantera upp emot ett hundratal X-klienter.

Systemkrav för X-terminal

Intel 386sx processor, 4 Mbyte minne, nätverkskort, tangentbord, mus, VGA grafik med skärm, bootprom eller diskettläsare

Ovanstående är ett minimisystem som fungerar väl för enkla tillämpningar. Bättre prestande fås framförallt med mer minne samt accelererat grafikkort (gamla 8514-kompatibla ISA-kort är perfekta). Snabbare processor ger också effekt.

Text : Ola Sigurdson